Lyckades efter 10 dagar släpa min lilla rumpa från Luang Prabang norrut till Muang Ngoi och Nong Khiaw. Träffade ett väldigt trevligt norskt par i Louang Prabang (ja, trevliga för att vara norskar alltså) som jag rest runt med i typ 1,5 vecka. De har åkt vidare till Vietnam nu, been there done that – bought the tshirt, så jag har åkt söder ut till en stad som heter Vang Vieng. Bussresan hit var antagligen de jävligaste i resväg jag varit med om hittills. Först 4h buss + 3h väntan på busstation (ingen fara me de) sen 12 h – sittande med knäna vid örsnibbarna för att benutrymmet är gjort för små asiater och inte för 174cm Ellen. Detta var dock inte det värsta, gubben framför mej var åksjuk och spydde KONSTANT under HELA bussresan. Ljudet som kommer när man spyr utan att det finns något i magen är sådär måttligt roligt efter 7h kan jag meddela. Bara för att lätta upp stämningen bestämde en av mina andra medresenärer sej för att brista ut i sång. Laos-smör-popps-ballader verkar vara hans favorit genre och det var alltså kombinationen av dessa två underbara ljud, blandat med barnskrik, som jag kunde avnjuta under bussresan från helvetet. Men jag är inte bitter.